Om en glittrig enhörning, kvällspromenader & såpbubblor
Det var ju som sagt ett tag sen och under den tiden har jag faktiskt hunnit med lite trevligheter mitt i all skolstress, bland annat att...
... göra om en dalahäst till en superenhörning med glitter och regnbågshorn! Den fick Helena för att hon äntligen blivit svensk på riktigt.
... fara iväg på gympaläger.
... fotografera vitsippor med Emilia. Det är ju liksom obligatoriskt med vitsippsfoton när våren kommer.
... traska runt på Södra Esplanaden för att loppisfynda två stora, mysiga tröjor.
... gå på långa kvällspromenader med Julia och Maja.
... fira Emelies 18-årsdag.
... grilla med gammelfavoriterna.
... blåsa såpbubblor (det är ungefär det bästa man göra!)
Pusshej!
Nu flyger vi.
Nu mina vänner!
Eller ja, ni som är tappra och fortfarande kikar in här...
Det känns som det var en evighet sen jag skrev något här, fast det är inte ens en hel månad. Regnet smattrar mot köksfönstret, jag låtsas göra det jag borde, har lite söndagsångest som vanligt och så är jag himla sugen på att börja blogga igen. Om vardagsbrus, sommarpirr, äventyr, bara fötter, loppisfynd, fotografier, drömmar, kaffesörplande och en hel hög med annat som är bra.
Så nu kör vi tycker jag!
Paus
Här är det ju lugnt och stilla, inte ett pip har jag gett ifrån mig på ett bra tag nu och så får det nog förbli ett tag till. Tyvärr. För jag har alldeles för mycket att göra just nu och jag hinner inte med.
Så ja, här med utropar jag en bloggpaus tills livet blir lite lugnare igen. Ha det bäst tills dess!
Loppispremiär!
Lördagsmorgon. Emilia och jag tog bussen in till Lund för att möta upp Helena och Nea. Det var så där alldeles vårsoligt och lugnt. (Det bästa med att vara inne i stan klockan tidigt är att allt är så himla stilla.)
Allt var stilla, utom på esplanaden för där var det loppis, som det är varje lördag och om man har tur så sträckers sig loppsstånden en halv evighet bort.
Rätt som det var, när vi gick där bland människor och gamla prylar så kom både brandkåren och polisen. Ungefär alla blev fem år igen och tänkte "wow, en brandbil!".
Och så fyndade jag en fin plånbok för en tia. Helt okej tycker jag.
Punkt, slut. Puss, kram.
Om brunt gräs, chokladbollar & sol i ögonen
Vi sprang runt med bara ben hela eftermiddagen, jag och Emilia, knäppte en hög foton i brunt, vasst gräs (bilderna får ni se en annan gång) och senare på kvällen när det börjat småregna gungade vi och åt chokladbollar. Kalastisdag skulle jag kalla det. Denna onsdagseftermiddag satt jag istället med en hög filurer på Stortorget, åt glass och hade solen i ögonen. Rätt kalas det med. Vad gör ni nu när solen hälsar på?
Bara ben
Ett litet PS. I helgen for mitt lag upp till Göteborg för att tävla i RM och med oss hem hade vi varsin bronsmedalj runt halsen. Grattis till oss.
Frukost #71
Keso med bär • Knäckebröd med avokado
Igår var en fruktansvärt bra dag och jag var himla lycklig för att jag...
...var ledig från skolan
...myste runt i stan med Helena
...såg registreringsnummer 143 (ni vet det här påhittet att man ska leta registreringsnummer i rätt ordning, hursom är det himla bra tidsfördriv på bussen)
...numera är 160 centimeter lång
...äntligenäntligen blivit friskförklarad!
...och det firades med ben&jerry
För att fortsätta med ännu en bra dag idag så har jag snurrat runt i mina glitterstrumpbyxor och kramat en massa fia människor. Glitterkram.
Tillslut
En sista kram. Ett lycka till i livet. Sen vänder jag mig om. Ler ett leende som går ända upp till öronen. Går för sista gången längs korridor A, ut genom dörren som alltid är låst efter klockan fem. Ler. Hoppar ner för trappan med rött galler längs sidorna och ut genom en sista dörr. Ut och aldrig mer tillbaks. Det går inte att sluta le.
Det är molnigt utanför dörrarna som stängs bakom mig, men jag är friskförklarad. Hjärtat hoppar av lycka, det pirrar till i magen och stegen känns så lätta. Aldrig mer ska jag behöva sitta i väntrummet på våning tre, vänta på att bli vägd på den skrangliga vågen av metall. Slippa möta avmagrade, tomma blickarna från andra som sitter där och väntar. Inte en enda gång till.
För ett par år sedan berättade en tjej, som hade hittat ut ur det kaos jag då befann mig i, att hon var nöjd med sig själv, kunde äta vad som helst och gick inte runt med någon gnagande ångest. Hon mådde bra och var lycklig. Jag tyckte det lät så fantastiskt, kunde knappt förstå hur det var möjligt. Att inte känna någon ångest, inte tänka på mat dag in och dag ut. Så främmande, så underbart.
Tanken gjorde mig så upprymd. Målet kändes tusentals kilometer bort, knappt nåbart. Men det var möjligt, hon hade klarat det, då måste jag också kunna göra det. Och det gjorde jag, efter många kvällar med tårfyllda kinder, röriga tankar. För nu är jag nöjd med mig själv, jag kan äta vad jag vill och jag mår bra. Tillslut.
•
(Tusen tack till mamma och pappa. Till alla fina vänner jag har, alla, för oavsett om jag berättat hur jag mått eller inte, så har de gett mig så mycket glädje. Glädje som hade suddats bort om jag inte valt att bli frisk.
Och jag hade inte val att bli frisk om de inte visat mig de glimtar som livet är värt att leva för. Jag måste också tacka för alla stöttande kommentarer jag fått på denna och på min gamla blogg. Tack.)
Årets första picknick
Kladdkaka köptes och mozarellamackor gjordes. I fredags hade jag och Emilia årets första picknick uppe på smultronkullen, precis som förra året. Det var såklart kalas och bara lite kallt om tårna när det började skymma.
När det blev mörkare traskade vi iväg till en lekplats, med en stor rund gunga som man kan sitta två på. Där la vi oss på rygg och tittade upp mot himlen. Men bara en, två, kankse tre stjärnor glittrade till. Det var en mysig kväll och på gungan ska vi tillbringa flera nätter (helst stjärnklara då förstås) för att prata om livet, framtiden och storslagna planer.
Sopbubblegubbe
När vi var på jakt efter vykort i Paris, så hittade vi även en gubbe som stod och gjorde stora sopbubblor mitt på ett torg. Med dessa bubblor skrämde han till exempel iväg cool killar i solglasögon.
